Brevet från hjältens värld

Dexton  - USA 13/11 - 2015


Hej Tove! har du det bra? Själv har det varit bra men jag har varit med om mycket! Hur mår du? det skulle vara så kul att höra av dig eller bara få ett brev! Jag hörde att du också var i Amerika för ännu ett jobb inom en tidning.


Du vet att jag fått jobb som psykolog i ett mindre fängelse i utkanten av Dexton och det händer väldigt mycket. Mer än vad man kan tro. Mitt jobb är svårare än många tror eftersom det kommer fler och fler varje dag och vi är bara två stycken med detta jobbet. Jag träffade på en pojke för några veckor sedan som stulit mat ur en lastbil med en vän. Han var runt fjorton och när jag kom in var han trött och vad jag hade hört hade han stora problem inom familjen och vänner med. Han tittade snabbt upp på mig och det första jag la märke till var ett finger som saknade den första tredje delen av toppen! Själv var det första jag frågade var -” Vill du vårda det?”.Han var tyst en lång stund men sa sedan -” Ja…”. Jag kunde inte förstå men en vakt sa till mig att jag inte fick nämna eller ens ge ut löften att han skulle få träffa en läkare. Pojken var tyst men under den stunden mådde jag så dåligt. Jag kunde inte tänka mig att gå runt med ett skadat finger så länge som han skulle få sitta i cellen. Jag ville slå vakten men sa bara -” Ja, sir” och sedan tog vakten pojken och gick. Jag såg inte av pojken på väldigt väldigt länge efter det.

Men nu ska du få höra! Jag mötte honom för ett tag sedan när jag skulle berätta om mitt jobb i en skola i närheten. Under en lektion såg jag ett ansikte som jag kände mycket väl igen och där satt han och han hade tydligt dragit ner luvan över ansiktet för att dölja vem han var. Jag log mot honom och då tittade han upp snabbt för att se vem jag var och sedan mjuknade hans ansiktsuttryck med en snabb vink och blev sedan normalt igen med en mörk luva över det mörkfärgade håret som var ganska långt och slitet. Efter lektionen ville jag såklart prata med honom så jag ropade till mig honom och han sprang iväg som väntat. Men en sak jag märkte var att han blev lugnare och istället för att gå till ett par killar som säkert skulle reta upp honom på något sätt. Utan han gick till en lugnare grupp med två killar och fyra tjejer som stod och pratade. Efter det kände jag mig så bra och lugn på något sätt. Jag kände mig liksom viktig på något sätt, för jag tror att händelsen i fängelset gjorde att han började tänka över hur han egentligen hamnade i den sitvationen. En av hans lärare sa också att han börjat göra sina läxor i fängelset och det visste jag redan eftersom jag var den som var där och hjälpte honom i bibloteket. Kan du tänka dig känslan jag hade den dagen när jag gick hem? Det var så härligt! Att veta att man gjort något genom att bara synas var stort.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om honom. Han heter Chas och bor i ett litet hus på en ganska fattig gata. Chas har det svårt hemma p.g.a att han har en mamma som har varit psykiskt sjuk under flera år inte varit så aktiv och därför flyttade hans mormor in som tyvärr inte är i så bra relation som det kunde varit. Han har en bror som flyttat från staden och brutit  all kontakt som han haft med familjen. Hans riktiga pappa gjorde slut med hans mamma när han varit berusad och mamman tog det på allvar och lämnade därför honom ensam på baren där Chas säger att han sitter än. Han har en flickvän eller so han sa -” på väg att bli det”. Hon heter Lexi Juby och när jag fick chans att prata med henne sa hon att han var söt som gjorde så mycket för honom. Jag tyckte det var konstigt men när jag tredje dagen under kontakten med honom skulle ha en intervju om hur han mådde nu så visste ingen var han var och han kom inte heller till skolan och nu den fjärde dagen ska jag hem och kontakten med Chas finns inte kvar… Jag önskar så mycket att jag bara fick prata med honom och fråga varför han bara inte kunde prata med mig. Det kändes så dåligt du vet!

Visste du att i fängelset så fick jag inte ens prata med dem utan bara “finnas där”? Jag blev så arg när jag fick höra det första gången ska du veta! Men ska väl säga hejdå nu... Skulle älska att få svar snart! Hoppas du har det bra. / Vanja

Dexton
3526
USA, Losiana