tisdag 1 december 2015
Brevet från hjältens värld
Dexton - USA 13/11 - 2015
Hej Tove! har du det bra? Själv har det varit bra men jag har varit med om mycket! Hur mår du? det skulle vara så kul att höra av dig eller bara få ett brev! Jag hörde att du också var i Amerika för ännu ett jobb inom en tidning.
Du vet att jag fått jobb som psykolog i ett mindre fängelse i utkanten av Dexton och det händer väldigt mycket. Mer än vad man kan tro. Mitt jobb är svårare än många tror eftersom det kommer fler och fler varje dag och vi är bara två stycken med detta jobbet. Jag träffade på en pojke för några veckor sedan som stulit mat ur en lastbil med en vän. Han var runt fjorton och när jag kom in var han trött och vad jag hade hört hade han stora problem inom familjen och vänner med. Han tittade snabbt upp på mig och det första jag la märke till var ett finger som saknade den första tredje delen av toppen! Själv var det första jag frågade var -” Vill du vårda det?”.Han var tyst en lång stund men sa sedan -” Ja…”. Jag kunde inte förstå men en vakt sa till mig att jag inte fick nämna eller ens ge ut löften att han skulle få träffa en läkare. Pojken var tyst men under den stunden mådde jag så dåligt. Jag kunde inte tänka mig att gå runt med ett skadat finger så länge som han skulle få sitta i cellen. Jag ville slå vakten men sa bara -” Ja, sir” och sedan tog vakten pojken och gick. Jag såg inte av pojken på väldigt väldigt länge efter det.
Men nu ska du få höra! Jag mötte honom för ett tag sedan när jag skulle berätta om mitt jobb i en skola i närheten. Under en lektion såg jag ett ansikte som jag kände mycket väl igen och där satt han och han hade tydligt dragit ner luvan över ansiktet för att dölja vem han var. Jag log mot honom och då tittade han upp snabbt för att se vem jag var och sedan mjuknade hans ansiktsuttryck med en snabb vink och blev sedan normalt igen med en mörk luva över det mörkfärgade håret som var ganska långt och slitet. Efter lektionen ville jag såklart prata med honom så jag ropade till mig honom och han sprang iväg som väntat. Men en sak jag märkte var att han blev lugnare och istället för att gå till ett par killar som säkert skulle reta upp honom på något sätt. Utan han gick till en lugnare grupp med två killar och fyra tjejer som stod och pratade. Efter det kände jag mig så bra och lugn på något sätt. Jag kände mig liksom viktig på något sätt, för jag tror att händelsen i fängelset gjorde att han började tänka över hur han egentligen hamnade i den sitvationen. En av hans lärare sa också att han börjat göra sina läxor i fängelset och det visste jag redan eftersom jag var den som var där och hjälpte honom i bibloteket. Kan du tänka dig känslan jag hade den dagen när jag gick hem? Det var så härligt! Att veta att man gjort något genom att bara synas var stort.
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om honom. Han heter Chas och bor i ett litet hus på en ganska fattig gata. Chas har det svårt hemma p.g.a att han har en mamma som har varit psykiskt sjuk under flera år inte varit så aktiv och därför flyttade hans mormor in som tyvärr inte är i så bra relation som det kunde varit. Han har en bror som flyttat från staden och brutit all kontakt som han haft med familjen. Hans riktiga pappa gjorde slut med hans mamma när han varit berusad och mamman tog det på allvar och lämnade därför honom ensam på baren där Chas säger att han sitter än. Han har en flickvän eller so han sa -” på väg att bli det”. Hon heter Lexi Juby och när jag fick chans att prata med henne sa hon att han var söt som gjorde så mycket för honom. Jag tyckte det var konstigt men när jag tredje dagen under kontakten med honom skulle ha en intervju om hur han mådde nu så visste ingen var han var och han kom inte heller till skolan och nu den fjärde dagen ska jag hem och kontakten med Chas finns inte kvar… Jag önskar så mycket att jag bara fick prata med honom och fråga varför han bara inte kunde prata med mig. Det kändes så dåligt du vet!
Visste du att i fängelset så fick jag inte ens prata med dem utan bara “finnas där”? Jag blev så arg när jag fick höra det första gången ska du veta! Men ska väl säga hejdå nu... Skulle älska att få svar snart! Hoppas du har det bra. / Vanja
Dexton
3526
USA, Losiana
tisdag 22 september 2015
Behåll hettan
Tenn
Sedan fick vi ut en ballong och en bägare då vi skulle kolla om vi kunde få ballongen att bli större.
Här skulle vi testa i smågrupper om i kunde få så mycket varmluft så att ballongen började blåsas upp men det ville tyvärr inte funka.
måndag 21 september 2015
Vattenraport
Laboration: Vatten
Uppgift: stiger temperaturen jämnt när vi värmer på is?
Hypotes: jag tror den går ganska ojämnt på isen. För att när man har en så stark brännare så kommer isen inte hinna gå så snabbt upp i temperaturen och inte heller få ner den så snabbt men den kan forfarande kyla ner lite i starten
Syfte: Få kunskap om vatten , lära oss brännaren , läsa av termometer , skriva rapport
Material: Brännare, trefot, bägare, is, termometer, nät
Utförande: - ta en 250 ml bägare
lägg i tre isbitar + termometer
Ställ i ordning trefot, nät och brännare
Sätt på brännaren
Läs av temperaturen , skriv temperaturen vid start
Fortsätt läsa av varje halv min tills ingen förändring sker
Slutsats:
KTemperaturen ökar lite i början tills all is har smält. Sedan ökar den snabbt upp till ca 100 °C och då avstannar temperatur ökningen. När flytande vatten blir vattenånga går det åt energi som tas från det flytande vattnet , därför stiger inte temperaturen mer. Runt 50 °C började vi se vattenånga och små bubblor som blev stora när det började koka. Bubblorna är vattenånga.
Resultat:
Tid ( min ) Temp ( C ) Synliga förändringar
Start 0 C Det var is och det började smälta på grund av rummets temperatur
0,5 5 C
1 10 C
1,5 14 C
2 23 C
2,5 25 C
3 34 C
3,5 48 C Vattnet börjar ånga synligt
4 60 C
4,5 70 C
5 80 C
5,5 87 C
6 90 C Vattnet börjar bubbla mellan 90 C och 100 C som är synliga
6,5 100C
Fysik uppgift
Uppgiften: Hur ska du isolera en bägare med varmt vatten för att behålla värmen på bästa sätt?
Syfte: Att förstå värmespridning, rapportskrivning med kamratbedömning utifrån punktlista
Hypotes: vi tror att man måste ha lite olika material för att t.ex hålla ute kyla men också ha inne värmen. Vi tror även att det kommer sjunka lite grann under testet. Vi tror det för att en del kyla kommer in där uppe och det är mycket av värmen som smiter ut där med. Vi tror även att det skulle vara bra om vi fick ett lock eller något eftersom vi valt att inte använda händerna.
Materiel: 100 ml bägare, termometer, varmt vatten, isoleringsmaterial, aluminium, fleece, filttyg , vattenkokare
Utförande: Vi rullade in bägaren i materialen vi valt och satte in en termometer i bägaren sen hällde vi kokande vatten i bägaren och väntade 2 min mellan varje gång vi tog tempen och skrev ner ( Ediths iPad ) . Sedan tog vi av materialen och kollade hur varmt det var under materialet ( skrev ej ner ) .
Resultat: när vi började hade inte riktigt kokande men vi tyckte att det fick vara så. Vi höll heller inte händerna runt den eller något sådant utan lät den stå själv.
2 min: ca 80 °C
4 min: ca 74 °C
6 min: ca 70 °C
8 min: ca 67 °C
10 min: ca 64 °C
Slutsats: Vissa ämnen kan hålla inne värme bättre än andra men oftast så håller inte värmen lika bra, lika länge samma temperatur utan sjunker ofta. Vi kom även fram till att det såklart påverkar värmen i vilken miljö man är i. Vi kom fram till att vårt vatten använde ledning genom att vi inte hade något lock eller något som kunde ha kvar luften under tyget. Vi fick även fram att vår hypotes stämde ganska bra med hur vi fick fram det. Vi tror att om vi hade haft t.ex det rosa fodertyget så kunde det fångat upp lite av all luft som kom imellan när vi snurrade in den i det.
Syfte: Att förstå värmespridning, rapportskrivning med kamratbedömning utifrån punktlista
Hypotes: vi tror att man måste ha lite olika material för att t.ex hålla ute kyla men också ha inne värmen. Vi tror även att det kommer sjunka lite grann under testet. Vi tror det för att en del kyla kommer in där uppe och det är mycket av värmen som smiter ut där med. Vi tror även att det skulle vara bra om vi fick ett lock eller något eftersom vi valt att inte använda händerna.
Materiel: 100 ml bägare, termometer, varmt vatten, isoleringsmaterial, aluminium, fleece, filttyg , vattenkokare
Utförande: Vi rullade in bägaren i materialen vi valt och satte in en termometer i bägaren sen hällde vi kokande vatten i bägaren och väntade 2 min mellan varje gång vi tog tempen och skrev ner ( Ediths iPad ) . Sedan tog vi av materialen och kollade hur varmt det var under materialet ( skrev ej ner ) .
Resultat: när vi började hade inte riktigt kokande men vi tyckte att det fick vara så. Vi höll heller inte händerna runt den eller något sådant utan lät den stå själv.
2 min: ca 80 °C
4 min: ca 74 °C
6 min: ca 70 °C
8 min: ca 67 °C
10 min: ca 64 °C
Slutsats: Vissa ämnen kan hålla inne värme bättre än andra men oftast så håller inte värmen lika bra, lika länge samma temperatur utan sjunker ofta. Vi kom även fram till att det såklart påverkar värmen i vilken miljö man är i. Vi kom fram till att vårt vatten använde ledning genom att vi inte hade något lock eller något som kunde ha kvar luften under tyget. Vi fick även fram att vår hypotes stämde ganska bra med hur vi fick fram det. Vi tror att om vi hade haft t.ex det rosa fodertyget så kunde det fångat upp lite av all luft som kom imellan när vi snurrade in den i det.
tisdag 15 september 2015
Svenska novell
Hon visste att det snart var slut , snart skulle hon åka från allt detta fina och från Leo och hennes fina vän Karen. Mamma sa alltid att skulle skulle bli bra men hon kunde inte förstå hur hon redan hade varit här i ett helt år! Hon satt på toaletten och grät som hon hade gjort i flera veckor nu hon kunde inte förstå det bara! Någon knackade på dörren och hon torkade tårarna så snabbt hon kunde och tog sig ut. Det var lika stökigt som vanligt som en vulkan i skolan. Hon gick till sin plats och ropade till Karen att komma dit. Det var dags snart, det visste hon men hon kunde inte lämna alla utan att berätta för Leo.
Karen såg livrädd ut när hon berättade det , det som hade ändrat hennes liv för alltid... Det var kallt ute och blommorna var vissna i trädgården. Hon såg på Karen med trötta ögon , hon skulle gå till gungan och träffa Leo medans Karen stod en bit bort och skulle kolla så inte vingarna kom för fort medan hon stod och pratade. Karen var klar och hon började sakta gå mot Leo en bit bort. Kylan trängde igenom henne. Hon tittade på hans vackra bruna ögon och hans vackra bruna hår. Han sa något men vad hon kunde inte höra honom... Det var som hon försvann från jordens yta och lyftes upp mot himlen. Hon började tänka som att det var när hon den där gången hade lyfts ner från himlen och fått reda på att den just hon skulle skydda från allt ont var den hon var förälskad i. Hon hörde hur hon kom tillbaka till jordens yta , hur hon kände solen lysa i ansiktet och hur gräset tog tag om hennes fötter. Hon såg , hörde, kände, luktade och smakade alla världens saker och natur sen var hon där , framför Leo och han såg liksom rädd ut , då förstod hon vad som hänt , hon var där , klar och allt. Hon kände vingarna landa mot ryggen och var klar och Leo såg henne... Tystnaden var enorm som en tyst minut fast i timmar. Hon såg hur han öppnade munnen och hon hörde hur han sa med kort små ord -" du...du" hon ville inte men hon visste vad hon var tvungen att göra , säga allt... -" Jag...jag är din skyddsängel och jag ska snart åka..." Hon tittade på han liksom log så där konstigt som man gör om man tycker något är för fantastiskt för att det skulle vara sant. Hon märkte plötsligt att Karen stod bredvid henne och sedan kände hon hur något pirrade till och hur läpparna var trångt ihoptryckta med, vad det sant , var det han? Hon kände hur det släppte och hur hon sakta öppnade ögonen. Det var han och han log som att det var hur litet som helst för honom. Jag kunde inte förstå honom, hur tyckte han detta var så lätt och enkelt? Det var absolut inte så enkelt som han trodde för henne!
Det var sent och när hon kom in igenom dörren kände hon lukten av sprit och aska. Hon tog av sig väskan och skorna. Golvet var kalt och hon visste att hennes mamma sov som hon brukade när hon hade druckit. Hon gick in i sitt rum och såg att hennes mamma krossat den stora spegeln som stod mot väggen. Hon såg sig i den krossade spegeln och började gråta. Hennes tankar flög runt i huvudet och tårarna välde fram. Hon satt och grät i flera minuter, hur kunde man hata ett givet barn så mycket?! Hon kommer ihåg då hon för första gången såg hennes mamma. Hon hade varit så snäll mot henne och tittat med stora glittrande ögon på hennes nya dotter. Tankarna flög runt i huvudet om Leo och Karen. Hur skulle hon förklara allt för Leo och hur kunde hon visa hur allt funkade för Karen?
Hon hörde telefonen ringa... Det var hennes pappa som flyttat för 3 år sedan och gömt sig från några som han bedragit på över 100 000 kr. Hon hörde hur han sa -" gumman, jag hörde det som hänt med mamma under den senaste tiden och undrar om du vill bo här med mig?" Hon tänkte tyst -" ja!!" Men tyst svarade hon -" tack pappa, men nej jag kan inte lämna henne här själv" hon hörde hur luren på andra sidan trycktes av och det pep i hela hjärnan. Plötsligt pep telefonen till och hon såg att det stod Leo med stora bokstäver. Hon lyfte på den och klickade in på sms:et. Det stod "kan vi träffas och prata om det där som hände vid gungan i trädgården vid skolan kl 18:40?" Hon slog en blick mot klockan och såg att den stod på 17:56. Hur skulle hon hinna fixa sig inför allt det där med smink och håret var ju som en stor knut?
Hon var redo och tog en smörgås och skyndade sig ut på gatan som var ödslig och kall. Hon tog upp mobilen och kollade på klockan, det stod 18:34 och hon svor för sig själv... Hon kände vinden ta tag i håret och svinga det som en leksak. Vingarna försvann inte för än några meter framför skolans grind. Hon hade aldrig varit där på nätterna eller ens så här tidigt. Hon öppnade den lilla grinden in till skolans trädgård. Äppleträden vajade i vinden som små vimplar. Hon tittade sig omkring efter Leo men han syntes inte till. Hon tog upp mobilen och kollade klockan 18:37. Hon tittade efter någon stans att sitta och såg en sten lite längre ner i trädgården. Solen smekte hennes ansikte med försiktiga kvällsstrålar. Hon såg någon som öppnade grinden och hon såg hur han kom in. Han gick fram mot henne och hon mot honom sedan kände hon hur han drog sin hand .över hennes kind och viskade -"kyss mig som jag kysste dig" hon blev nervös som om något inte stämde som något var uttänkt i förväg som att allting var en pjäs som hade sin sista träning innan uppvisningen. Sedan släppte hon tankarna och sträkte sig mot hans vackra läppar. Hon rös i hela kroppen som en film när en slutet måste komma som en bra överaskning. Hon kände hur hon andades med tunga andetag och hur hans läppar började släppa hennes. Hon stod bara där , kollade på hans ögon och liksom förstod varför han hade varit så lugn och snäll. Hon tänkte för sig själv "han är kär i mig!!"...
Hon gick där brevid honom med handen i hans och bara log och pratade om allt bara allt. Hon hörde hans lugna röst -" jasså!" Och hur hon svarade -" jo, jag lovar!". De hade bestämt att gå till biblioteket och sätta sig utanför och prata med Karen. Hon kände hur mörkret tog henne under vingarna och hon flämtade till. Leo såg på henne med orolig blick, -" vad är det?". Hon log osäkert och med konstig röst sa hon -" lova att inte skrika nu men jag har något jag vill att du ska se" sedan gjorde hon det hon vände sig om och såg hur vingarna låg där mot ryggen och bara väntade på att få användas i månens sken. Han bara stod där som han såg de för 10:de gången eller något. Sedan sa han -" varför kommer de så sent när du inte borde vara ute?" Det var där i hennes tankar, det som hon var så rädd för att berätta. Hon gjorde det den kvällen hon berättade det som hon sagt till Karen tidigare på dagen -" jag flyger och jagar på nätterna. Jag vet att det låter hemskt och det kanske är det med men tro mig jag vill inte göra det egentligen..." Han gjorde inget som hon trodde så hon började gå mot hörnet på huset där hon såg Karen. Hon hörde hur gruset under hans fötter flyttades med hans tunga steg. Hon såg på Karen och nickade och brast ut i gråt när hur hon hörde att stegen inte var långsamma längre utan de snabbaste hon någonsin hört. Hon låg där gråtande med vingarna långt ner över ryggen och med huvudet i händerna tryckta mot Karens ben...
Hon och Karen satt bara där och pratade om hur hon skulle göra med Leo. Karen hade sagt minst -"men såhär då..." 30 gånger och hon började bli trött och gnällig på det som en 4 åring. Hon bestämde sig för att gå hem. När hon kommit en bit hörde hon en röst som sa -" har du sagt förväl snart? Om du inte har det, skynda dig!". Hon vände sig om och såg hennes kompis från sitt gamla liv stå där med en sorglig men på ett konstigt och nästan härligt sätt glatt. Hon log av lycka som en sol som såg mörkret försvinna från jorden. Hon sprang så fort hon kunde till Tilda som stod där med vingarna utsträckta från axlarna. Hon flög men bara en kort meter över marken och sa -" jag är inte redo för att landa på jorden ännu men jag fick komma för att varna dig för att de kommer ta dig dit upp om bara 2 dagar ungefär!" Hon kände hur magen krympte, hur halsen blev en knut, hur benen gick sönder och hur hjärtat blev bombat inne ifrån. Hon såg på Tilda som bara var en hög med aska nu... Hon gick mot askan och blåste sakta ut den med en small strimla luft ur munnen. Den flög som en dansande drake i vinden, lika så gjorde hennes hår. Hon visste att när hon kom upp dit skulle hon få träffa Tilda och flera andra med som Fiona,Max och Viktor. Hon gick förbi skolan, Gunnesboskolan det hem som varit det bästa och som räddat henne många gånger. Hon tittade mot månen och såg den försvinna bakom ett moln. Hon kände hur vingarna samlade luft under henne och sedan flög hon under månens ljus och letade efter nattens första byte...
Det var dimmigt och hon började gå mot skolan i en tung kofta. Hon kände lukten av maten, det var fisk och potatis idag med... Hon såg Karen men vem pratade hon med? Hon gick några meter och tittade efter de igen. Hon såg hur Karen lutade sig fram och kysste... Leo!!!!!! Hon sprang förbi allt hon kunde med tårarna i ögonen och hörde hur Karen skrek -" Sara!... Sara! Jag är så ledsen". Hon sprang in i trädgården där ett blått ljus fyllde gräset med dimma. Hon tittade sig omkring med stora ögon och gömde sig bakom en av strålkastarna. Det kändes som hjärtat skulle sprängas. Hon hörde hur vingarna fälldes ut. Sen hörde hon Karens röst som pratade till henne -" Sara jag vill bara säga till dig om det där som hände och att jag inte vet vad som hände...". Hon väntade på att höra mer om hur hon inte "förstått" att det var slut. Men hon hörde bara hur Karen satte sig på en av stenarna och berättade allt...
-" Jo, jag såg Leo när du gick hem igår. Jag sprang till honom för att fråga varför han varit så dum mot dig och bara du vet, slå honom. Men när jag såg honom i ögonen såg jag inte dig utan mig. Han sa att det var för att han var kär i mig i hemlighet. Han sa också att han kysst dig för att han såg mig..."
Hon märkte plötsligt att hon satt synligt framför Karen bara en meter ifrån. Hon sa tyst -" Jag är ledsen och så men du vet jag är ju kär i Leo och jag trodde han var kär i mig med..." Hon tittade på Karen som satt och tittade på grinden en bit bort. Hon tittade på Karens ögon och så såg hon tårarna som föll från ögonvrån. Hon såg hur Karen tog av sig jackan och lade den på henne. Karen log med gråten i halsen och sa tyst -" om du ska sitta här länge." Hon såg hur Karen vände sig om och gick med lätta steg. Hon ställde sig upp och lämnade jackan där med en lapp där det stod "kom till bron ikväll kl 18:40" .
Hon stod vid bron och kollade ner i vattnet, det var grumt och äckligt som skolan hade sagt att de skulle fixa flera gånger. Hon hörde grinden öppnas och in kom Karen med Leo i handen. Hon tittade ner mot vattnet och såg något glimma till. Hon sa tyst -" det är dags nu Karen...". Hon hörde hur Karen snyftade till och sedan kände hon Karen kramade hennes ömma armar och vingar. Hon fällde ut vingarna och började sjunga den hemliga sången. -" himellavalv, kan du öpppna din port inför en av kännarna i ditt valv så att jag kan tjäna dig, himellavalv, kan du öppna din port inför en av kännarna i ditt valv så att jag kan tjäna dig." En stor virvel öppnade sig. Karen tittade på den med stora ögon och lika så Leo. Hon grät och log mot Karen. Lika så gjorde Leo och sedan kysste han henne en sista gång. Hon grät när hon skulle flyga ner mot grundet som aldrig verkade ta slut. Hon andades en sista gång och hörde bara -" Jag älskar dig!". Hon grät och kände vinden slå hårt mot ansiktet. Då förstod hon att han inte kunde släppa Leo utan att iallafall säga farväl. Hon skrek allt hon hade -" Jag älskar dig Leo!!"...
Problem : Hemligheten och Kärlek
Karen såg livrädd ut när hon berättade det , det som hade ändrat hennes liv för alltid... Det var kallt ute och blommorna var vissna i trädgården. Hon såg på Karen med trötta ögon , hon skulle gå till gungan och träffa Leo medans Karen stod en bit bort och skulle kolla så inte vingarna kom för fort medan hon stod och pratade. Karen var klar och hon började sakta gå mot Leo en bit bort. Kylan trängde igenom henne. Hon tittade på hans vackra bruna ögon och hans vackra bruna hår. Han sa något men vad hon kunde inte höra honom... Det var som hon försvann från jordens yta och lyftes upp mot himlen. Hon började tänka som att det var när hon den där gången hade lyfts ner från himlen och fått reda på att den just hon skulle skydda från allt ont var den hon var förälskad i. Hon hörde hur hon kom tillbaka till jordens yta , hur hon kände solen lysa i ansiktet och hur gräset tog tag om hennes fötter. Hon såg , hörde, kände, luktade och smakade alla världens saker och natur sen var hon där , framför Leo och han såg liksom rädd ut , då förstod hon vad som hänt , hon var där , klar och allt. Hon kände vingarna landa mot ryggen och var klar och Leo såg henne... Tystnaden var enorm som en tyst minut fast i timmar. Hon såg hur han öppnade munnen och hon hörde hur han sa med kort små ord -" du...du" hon ville inte men hon visste vad hon var tvungen att göra , säga allt... -" Jag...jag är din skyddsängel och jag ska snart åka..." Hon tittade på han liksom log så där konstigt som man gör om man tycker något är för fantastiskt för att det skulle vara sant. Hon märkte plötsligt att Karen stod bredvid henne och sedan kände hon hur något pirrade till och hur läpparna var trångt ihoptryckta med, vad det sant , var det han? Hon kände hur det släppte och hur hon sakta öppnade ögonen. Det var han och han log som att det var hur litet som helst för honom. Jag kunde inte förstå honom, hur tyckte han detta var så lätt och enkelt? Det var absolut inte så enkelt som han trodde för henne!
Det var sent och när hon kom in igenom dörren kände hon lukten av sprit och aska. Hon tog av sig väskan och skorna. Golvet var kalt och hon visste att hennes mamma sov som hon brukade när hon hade druckit. Hon gick in i sitt rum och såg att hennes mamma krossat den stora spegeln som stod mot väggen. Hon såg sig i den krossade spegeln och började gråta. Hennes tankar flög runt i huvudet och tårarna välde fram. Hon satt och grät i flera minuter, hur kunde man hata ett givet barn så mycket?! Hon kommer ihåg då hon för första gången såg hennes mamma. Hon hade varit så snäll mot henne och tittat med stora glittrande ögon på hennes nya dotter. Tankarna flög runt i huvudet om Leo och Karen. Hur skulle hon förklara allt för Leo och hur kunde hon visa hur allt funkade för Karen?
Hon hörde telefonen ringa... Det var hennes pappa som flyttat för 3 år sedan och gömt sig från några som han bedragit på över 100 000 kr. Hon hörde hur han sa -" gumman, jag hörde det som hänt med mamma under den senaste tiden och undrar om du vill bo här med mig?" Hon tänkte tyst -" ja!!" Men tyst svarade hon -" tack pappa, men nej jag kan inte lämna henne här själv" hon hörde hur luren på andra sidan trycktes av och det pep i hela hjärnan. Plötsligt pep telefonen till och hon såg att det stod Leo med stora bokstäver. Hon lyfte på den och klickade in på sms:et. Det stod "kan vi träffas och prata om det där som hände vid gungan i trädgården vid skolan kl 18:40?" Hon slog en blick mot klockan och såg att den stod på 17:56. Hur skulle hon hinna fixa sig inför allt det där med smink och håret var ju som en stor knut?
Hon var redo och tog en smörgås och skyndade sig ut på gatan som var ödslig och kall. Hon tog upp mobilen och kollade på klockan, det stod 18:34 och hon svor för sig själv... Hon kände vinden ta tag i håret och svinga det som en leksak. Vingarna försvann inte för än några meter framför skolans grind. Hon hade aldrig varit där på nätterna eller ens så här tidigt. Hon öppnade den lilla grinden in till skolans trädgård. Äppleträden vajade i vinden som små vimplar. Hon tittade sig omkring efter Leo men han syntes inte till. Hon tog upp mobilen och kollade klockan 18:37. Hon tittade efter någon stans att sitta och såg en sten lite längre ner i trädgården. Solen smekte hennes ansikte med försiktiga kvällsstrålar. Hon såg någon som öppnade grinden och hon såg hur han kom in. Han gick fram mot henne och hon mot honom sedan kände hon hur han drog sin hand .över hennes kind och viskade -"kyss mig som jag kysste dig" hon blev nervös som om något inte stämde som något var uttänkt i förväg som att allting var en pjäs som hade sin sista träning innan uppvisningen. Sedan släppte hon tankarna och sträkte sig mot hans vackra läppar. Hon rös i hela kroppen som en film när en slutet måste komma som en bra överaskning. Hon kände hur hon andades med tunga andetag och hur hans läppar började släppa hennes. Hon stod bara där , kollade på hans ögon och liksom förstod varför han hade varit så lugn och snäll. Hon tänkte för sig själv "han är kär i mig!!"...
Hon gick där brevid honom med handen i hans och bara log och pratade om allt bara allt. Hon hörde hans lugna röst -" jasså!" Och hur hon svarade -" jo, jag lovar!". De hade bestämt att gå till biblioteket och sätta sig utanför och prata med Karen. Hon kände hur mörkret tog henne under vingarna och hon flämtade till. Leo såg på henne med orolig blick, -" vad är det?". Hon log osäkert och med konstig röst sa hon -" lova att inte skrika nu men jag har något jag vill att du ska se" sedan gjorde hon det hon vände sig om och såg hur vingarna låg där mot ryggen och bara väntade på att få användas i månens sken. Han bara stod där som han såg de för 10:de gången eller något. Sedan sa han -" varför kommer de så sent när du inte borde vara ute?" Det var där i hennes tankar, det som hon var så rädd för att berätta. Hon gjorde det den kvällen hon berättade det som hon sagt till Karen tidigare på dagen -" jag flyger och jagar på nätterna. Jag vet att det låter hemskt och det kanske är det med men tro mig jag vill inte göra det egentligen..." Han gjorde inget som hon trodde så hon började gå mot hörnet på huset där hon såg Karen. Hon hörde hur gruset under hans fötter flyttades med hans tunga steg. Hon såg på Karen och nickade och brast ut i gråt när hur hon hörde att stegen inte var långsamma längre utan de snabbaste hon någonsin hört. Hon låg där gråtande med vingarna långt ner över ryggen och med huvudet i händerna tryckta mot Karens ben...
Hon och Karen satt bara där och pratade om hur hon skulle göra med Leo. Karen hade sagt minst -"men såhär då..." 30 gånger och hon började bli trött och gnällig på det som en 4 åring. Hon bestämde sig för att gå hem. När hon kommit en bit hörde hon en röst som sa -" har du sagt förväl snart? Om du inte har det, skynda dig!". Hon vände sig om och såg hennes kompis från sitt gamla liv stå där med en sorglig men på ett konstigt och nästan härligt sätt glatt. Hon log av lycka som en sol som såg mörkret försvinna från jorden. Hon sprang så fort hon kunde till Tilda som stod där med vingarna utsträckta från axlarna. Hon flög men bara en kort meter över marken och sa -" jag är inte redo för att landa på jorden ännu men jag fick komma för att varna dig för att de kommer ta dig dit upp om bara 2 dagar ungefär!" Hon kände hur magen krympte, hur halsen blev en knut, hur benen gick sönder och hur hjärtat blev bombat inne ifrån. Hon såg på Tilda som bara var en hög med aska nu... Hon gick mot askan och blåste sakta ut den med en small strimla luft ur munnen. Den flög som en dansande drake i vinden, lika så gjorde hennes hår. Hon visste att när hon kom upp dit skulle hon få träffa Tilda och flera andra med som Fiona,Max och Viktor. Hon gick förbi skolan, Gunnesboskolan det hem som varit det bästa och som räddat henne många gånger. Hon tittade mot månen och såg den försvinna bakom ett moln. Hon kände hur vingarna samlade luft under henne och sedan flög hon under månens ljus och letade efter nattens första byte...
Det var dimmigt och hon började gå mot skolan i en tung kofta. Hon kände lukten av maten, det var fisk och potatis idag med... Hon såg Karen men vem pratade hon med? Hon gick några meter och tittade efter de igen. Hon såg hur Karen lutade sig fram och kysste... Leo!!!!!! Hon sprang förbi allt hon kunde med tårarna i ögonen och hörde hur Karen skrek -" Sara!... Sara! Jag är så ledsen". Hon sprang in i trädgården där ett blått ljus fyllde gräset med dimma. Hon tittade sig omkring med stora ögon och gömde sig bakom en av strålkastarna. Det kändes som hjärtat skulle sprängas. Hon hörde hur vingarna fälldes ut. Sen hörde hon Karens röst som pratade till henne -" Sara jag vill bara säga till dig om det där som hände och att jag inte vet vad som hände...". Hon väntade på att höra mer om hur hon inte "förstått" att det var slut. Men hon hörde bara hur Karen satte sig på en av stenarna och berättade allt...
-" Jo, jag såg Leo när du gick hem igår. Jag sprang till honom för att fråga varför han varit så dum mot dig och bara du vet, slå honom. Men när jag såg honom i ögonen såg jag inte dig utan mig. Han sa att det var för att han var kär i mig i hemlighet. Han sa också att han kysst dig för att han såg mig..."
Hon märkte plötsligt att hon satt synligt framför Karen bara en meter ifrån. Hon sa tyst -" Jag är ledsen och så men du vet jag är ju kär i Leo och jag trodde han var kär i mig med..." Hon tittade på Karen som satt och tittade på grinden en bit bort. Hon tittade på Karens ögon och så såg hon tårarna som föll från ögonvrån. Hon såg hur Karen tog av sig jackan och lade den på henne. Karen log med gråten i halsen och sa tyst -" om du ska sitta här länge." Hon såg hur Karen vände sig om och gick med lätta steg. Hon ställde sig upp och lämnade jackan där med en lapp där det stod "kom till bron ikväll kl 18:40" .
Hon stod vid bron och kollade ner i vattnet, det var grumt och äckligt som skolan hade sagt att de skulle fixa flera gånger. Hon hörde grinden öppnas och in kom Karen med Leo i handen. Hon tittade ner mot vattnet och såg något glimma till. Hon sa tyst -" det är dags nu Karen...". Hon hörde hur Karen snyftade till och sedan kände hon Karen kramade hennes ömma armar och vingar. Hon fällde ut vingarna och började sjunga den hemliga sången. -" himellavalv, kan du öpppna din port inför en av kännarna i ditt valv så att jag kan tjäna dig, himellavalv, kan du öppna din port inför en av kännarna i ditt valv så att jag kan tjäna dig." En stor virvel öppnade sig. Karen tittade på den med stora ögon och lika så Leo. Hon grät och log mot Karen. Lika så gjorde Leo och sedan kysste han henne en sista gång. Hon grät när hon skulle flyga ner mot grundet som aldrig verkade ta slut. Hon andades en sista gång och hörde bara -" Jag älskar dig!". Hon grät och kände vinden slå hårt mot ansiktet. Då förstod hon att han inte kunde släppa Leo utan att iallafall säga farväl. Hon skrek allt hon hade -" Jag älskar dig Leo!!"...
Problem : Hemligheten och Kärlek
onsdag 9 september 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)